av Oskar Gauffin
Publicerad: Januari 17, 2010
Skriv ut    E-posta

Recension. Oskar Gauffin har läst Ragnar Hambreus nyutkomna bok Gisle och Geir Ödesväv och ställer sig frågan vem boken egentligen riktar sig till. 
Bröderna Gisle och Geir är två pojkar födda på vikingatida datum, som återvänder hem efter en lyckad jakt och finner gården nerbränd till grunden, föräldrarna mördade och systrarna bortrövade. Spåren pekar mot danerna, och kung Erik samlar snart ihop en ordentlig styrka som ska åka och röva lite hos danerna i utbyte. Av slump, eller dumhet om man så vill, blir de båda bröderna dock kvarlämnade och får finna sin väg tillbaka till Svitjod bäst de vill och kan. Utmed de båda brödernas resa får vi även följa de två brödernas systrar, som ju blev bortrövade, och deras liv hos danerna.

Den första tanken när jag började läsa var hur jag skulle placera boken mellan "skönlitteratur" och "skönlitterärt förklädd historisk lärobok". Hambreus har valt att använda en rad vikingatida uttryck och ord i berättelsen, som förklaras i fotnoter under löptexten, med förklaringar som "En samlingsbeteckning på bygderna i nuvarande Uppland. Namnets ursprung kan betyda något i stil med 'länderna upp från kusten' eller utgöra en kollektiv beteckning på flera mindre folkland, till exempel Soland, Arland, Valand mfl". Detta och några inslag från berättelsen ger snarare intrycket av att man släpar med sig den tunga stenen "information om det vikingatida levernet" snarare än använder den på ett vis som känns nödvändigt för berättelsen. Men detta är också något som blir mindre vanligt efter att man kommit framåt en bit i boken, och vi hunnit igenom sejden, holmgången, kvinnornas vävande som mycket viktigt för männens framtida strider och en del annat. 

Nåja, om vi då ser förbi de första intrycken och den språkliga bilden och ser på själva berättelsen. Fungerar det, är "Gisle och Geir Ödesväv" en spännande berättelse? 
Ibland får bli svaret. Hambreus lyckas bäst med strider och de sidospår som han utvecklar ordentligt. Dessa utgör drygt hälften av boken sett till sidantalet, och som helhet sett är boken därför helt okej. Men berättelsen hade tjänat på att kortas ner, flera sidospår som behandlas kortfattat blir aldrig intressanta, de uppkommer och de klaras av. En avgörande brist är att brödernas långa återresa i sig självt inte är särskilt spännande, utan det är sidospåren som får sidorna att försvinna. Men vi får alltså lite för mycket information om mellanrummet mellan sidospåren, det vill säga hemresan, och berättelsen tappar fart där. Och som ett resultat av brist på en övergripande spänningsintrig i berättelsen blir även slutet lite påklistrat.

Men kapitlen är ofta korta och boken lämpar sig därför väl för den högläsning som författaren uppger sig ha använt för att låta sina barn utvärdera boken. Den nyttoinriktade föräldern lär väl inte gråta blod över att ens barn smygmatas med en del fakta heller, och för ett barn tror jag att bokens mindre spännande delar kan passera utan problem. 

Stundtals kommer även, tyvärr, krystade partier som får bägaren att rinna över och mig att slå ihop boken. Som när några av berättelsens elakingar försöker mörda någon på ett gästabud genom att kasta stora köttben på offret - istället för i princip vilken annan angreppsmetod som helst, och framför allt, istället för någon annan plats i världen än i stora salen - inför alla andra på gästabudet.
Eller som när gudarna krävt offer från två nyblivna kungar, där kungarna med lite hjälp av en vis och gammal man, efter många om och men kommer på en lösning som borde vara så självklar att det inte känns trovärdigt att de inte tänkt på det från första början. Antiklimax.

Ytterligare en irriterande detalj är det babbel en del karaktärer utsätter sig för, i synnerhet när de gör detta i strid. Följande äger enligt texten rum mitt bland där kämpar strider mot varandra, där de två bröderna delar på ett spjut och en sköld.

"- Hur kan vi komma ur det här dödläget, väste Geir i Gisles öra. 
- Ligg lågt. Och skydda oss med skölden. Håll den över oss så kanske vi inte syns.
-Syns gör vi nog, och hålla den över oss styr inte jag; Grid håller sig där hon finner bäst. Om det regnar uppifrån far hon över våra huvuden, regnar det från sidan far hon dit. 
- Gör hon också att vi inte syns. 
- Jag skulle inte tro det. Håll dig du beredd med Bane. 
- Jag förmår knappt hålla i honom; snart bryts han. 
- Håll spetsen upp och skaften ner. 
- Jag försöker, men vill heller inte sticka våra egna män. 
- Bit ihop! Snart är det över, på det ena eller det andra sättet. Hoppas det blir på det ena. Det andra vill jag inte tänka på. 
- Tänk då inte på något alls. 
- Haha, det är lättare sagt än gjort. Se upp nu [...]" 

Detta babblande (hur var det nu med skölden, döljer den oss? Du svarade i och för sig nyss på det, men jag frågar ändå, och förresten, det här slutar antingen på ett eller ett annat sätt, och jag hoppas på att vi överlever), eller snusförnuftighet, ("håll spjutet åt rätt håll, skydda oss med skölden..."), bidrar till något som gäller både för bröderna, och i stora drag även de andra personer som tillfälligt får tjäna som huvudperson i berättelsen - de är väldigt förnuftiga. Det är därför befriande när de faktiskt glömmer att ta med sig sina vapen i flykten från ett hus, eller när de dricker sig fulla trots att det egentligen inte är så klokt, eller när systrarna är till synes omotiverat hårda i tonen då och då. 

Något gott kan också sägas om det övernaturliga i boken. Att både drömmar och sejd tillhör bokens mer spännande inslag är möjligen ett resultat av det rationellas överflöd, men det kan lika gärna vara så enkelt som att det är välskrivet, på samma vis som de mer utvecklade sidospåren. Det finns några mindre förutsägbara vändningar i vad som förutspås och en del originell symbolik som inte låter sig genomskådas så enkelt, och välbehövligt kittlar fantasin.

För att sammanfatta så är Gisle och Geir Ödesväv en okej berättelse, med vissa delar som man gärna sträckläser, och vissa andra delar som du kommer igenom - så länge du inte börjar fundera över detaljerna och om du kämpar lite. I bokens slut uppmanas man att skänka boken vidare till någon som gillar den, om man inte gillar den själv. Frågan är vem jag ska lämna över boken till. Någon som gärna högläser för sina barn är en bra idé, men även någon i de lägre tonåren kan fungera. Eller någon som vurmar för vikingar, och som inte fick nog av den lite äldre vikingaromanen Röde orm.

 


 

Läs Bo Nurmis reportage med Ragnar Hambreus här.

 


Visa kommentarer (0)

« Back
  
   
Mest lästa i kategorin
Sugen på något annat än bullens varmkorv? (Recensioner)

En vacker Natthimmel (Recensioner)

Farofylld jakt i vikingatida miljö (Recensioner)
Senaste kommentaren
Davio - Oktober 18, 2010
Min teori angående lajvuppleve...

Oskar Gauffin - Oktober 4, 2010
Yes... som i handsytt och växt...

Bo Nurmi - Oktober 4, 2010
Jag tycker vår krönikör träffa...

Oskar Gauffin - Oktober 3, 2010
Jag känner verkligen igen mig....

atachi - Mars 22, 2010
grymt med lite fri reklam för ...

Bo Nurmi - Mars 15, 2010
"All reklam är bra reklam...