|
|
|
av Bo Nurmi
Publicerad: Februari 10, 2010
Skriv ut
E-posta
Krönika. Strid på lajv är för några den ultimata kicken, för andra är det tecken på dåligt lajvande. Men hur kommer det sig att strid ofta resulterar i konflikter utanför lajvet, och vad kan man göra åt det? Lajvsveriges redaktör Bo Nurmi reder ut oklarheter kring lajvstriden och tar både den oförsiktige och den naive hårt i örat. Oavsett vad man tycker så går det inte att bortse från att strid på lajv ibland slutar med en verklig konflikt. Trots att vi sett en utveckling bort från 80- och 90-talets bofferlajv till förmån för rollspelande, genomarbetade scenarion och bättre utrustning, så verkar vi fortfarande ha en del kvar att lära. Inte minst sett till de otaliga debatter om strider som gått snett som spårat ur på internet. En av de senaste återfinnes på Sveroks forum och hämtar kraft från en incident på krigs (!) lajvet Krigshjärta.
Varför uppstår det då så ofta konflikter till följd av en strid? Någon skulle svara att det är för många som inte strider säkert, en annan att vapnen är för tunga. En tredje skulle hänvisa till dåliga regler och en fjärde till farliga rustningar.
Jag vill föreslå ett annat sätt att se på det: Strid är inte rättvis, strid är inte kontrollerad, och strid är verkligen inte ofarlig. När man rasande rusar in i varandra är känslorna inte på låtsas, de är verkliga. Adrenalinet pumpar och du ÄR din roll. Och det är väl därför strid är ett återkommande och populärt inslag. Arrangör och deltagare måste vara överens om att negativa händelser under en strid inte alltid har en orsak rotat i lajvets brister (”varför låter ni sådana roller komma?”) motspelarens fusk (”hon slängde sig på skölden!”) eller oförsiktighet (”han sprang rakt in i mig!”). Att jag slår för hårt, kanske inte känner alla träffar jag får, eller råkar trampa på någon behöver inte haft något särskilt uppsåt. Inte heller var det min oförsiktighet. Tänk på det som skillnaden mellan att jag fäller dig i fotboll med flit, eller bara råkar göra det när jag tar bollen. Det kan helt enkelt vara en naturlig effekt av att det är en strid.
Det innebär inte att man ska sluta sträva efter just kontrollerade, säkra och ofarliga strider. Det innebär dock att vi både måste vara medvetna om vårt eget ansvar för vårt agerande, och vårt ansvar när någonting negativt väl händer.
De flesta konflikter kring strid rör petitesser: blåmärken, KP-fusk, någon har blivit trampad på, tält som blivit välta. Vad som däremot inte är en småsak är hur vi själva väljer att agera när vi blir upprörda på riktigt. Lajv bygger på ömsesidighet, och det innebär att var och en tar ansvar för sina känslor – upprörda eller ej.
Om vi kan förstå stridens natur kan vi kanske bättre hantera de svallande känslorna. Som arrangör brukar jag säga: ”Nu sätter vi oss ner, andas lite, och så pratar vi om vad som hänt.” Oftast räcker det. Ibland vill någon diskutera med den andra parten. Det brukar sällan föra något gott med sig, så länge känslorna är starka. Bättre då att som arrangör ge stöd, försöka förklara att strid kan vara obehagligt, göra ont och inte alltid är rättvis. Och att millimeterrättvisa inte heller är eftersträvansvärt.
Ett annat problem med strider är att folk blir sura när dem förlorar. Ofta skylls det då på motståndarsidan, för det kan omöjligen vara så att dem är bättre. ”KP FUSK!” ropas det, och det blir lite ”kränkt först vinner”-stämning över den fortsatta diskussionen. Blir någon sur över att förlora måste det upp till diskussion. Frågan om man verkligen kan förlora ett lajv måste ställas.
Kan vi så acceptera stridens natur, och det faktum att det inte går att ”förlora lajvet”, så kanske vi har en gemensam grund att stå på när vi pratar om något som hänt. Alltför ofta pekas det finger och man vill finna orsaken till en negativ händelse hos motspelaren, i utrustningen eller vapnet. Men orsaken är egentligen en rad olyckliga omständigheter som hänger samman med stridens natur.
Så kom ihåg att man kan få hjärnskakning även på en lekplats. Och när du grinar efter en förlorad strid, fråga dig: Har något verkligt fel begåtts eller är det bara ännu ett fall av sårad stolthet?
Visa kommentarer (4)
« Back
|
|
|
|
Väldigt intressant läsning!
Ett problem jag ofta ser är att striderna är "jag mot dig" istället för "min roll mot din roll", vilket medför att det finns prestige i att lyckas döda den andre, oavsett om din roll skulle ha klarat av det.
Det kan väl uppstå konflikter kring mycket mer än strid; egentligen allt som är lite "starkt" eller, kanske i synnerhet, när rollers gärningar påverkar spelaren? Om ens roll dör blir man betydligt surare över ”fusk” än om rollen bara hamnar i ett nytt läge, t ex som fånge. I strid tenderar ”fusk” vara extra enkelt och tydligt, så då blir det en källa till off-konflikt. Kanske till viss del kopplat till att flera av de lajv där strider är mest förekommande, så är lajvarna mest omogna…
Jag håller med Maas. Det största problemet är egentligen inte att man slåss osäkert eller har för tunga vapen; utan just att man lägger in prestige i det hela.
Även när jag verkligen har bestämt mig för att förlora en strid kan jag känna mig lite sur och irriterad när motståndaren kommer efter lajvet och berättar om hur lätt det var att spöa oss, och hur bra de var på att slåss.
Jag tror att många har uppfattningen att strid alltid ska ske på jämlika villkor IN, när den egentligen bara ska ske på jämlika vilkor off. Det vill säga; Jämlika villkor IN innebär att alla roller har lika lätt att döda varandra i en stridssituation, oavsett vilka förutsättning rollen har(träning, stridsvana osv.). Jämlika villkor off är att man har samma krav på säkra vapen och ett säkert uppträdande i striden.
I och med att folk anser in-villkoren vara jämlika så är det upplagt för en duellsituation där man mäter vem som är bäst, och det är just det tänket folk hamnar i. Om man hade ett lajv med direktiv att till exempel alla som inte är tränade soldater skall gå in i strid för att dö (nästan)varenda gång, så tror jag att man skulle få en mindre andel irriterade lajvare efter lajvet, eftersom man tydligt talar om för lajvarna att de inte är likvärdigt bra på att slåss. Då blir det också svårare att lägga in off-prestige i det hela.
det var en intresant artikel, att man är oförsiktig är tyvär ofta förekomande men det är roligare för alla om man tänker lite först och försöker att vara försiktig, det är svårt i stridens hätta mmmmen det går