av Simon Torell
Publicerad: December 19, 2009
Skriv ut    E-posta

Krönika. Simon Torell, lajvare från Göteborg, gästar Lajvsverige med en krönika om äkta känslor fast på låtsas. Starka lajvögonblick är något som etsar sig fast i vårt medvetande och följer med oss resten av våra liv. Simon berättar om ett sådant ögonblick. 

De speciellaste timmarna i mitt liv. Hösten 2008 förvandlades Halmstads medeltidsby till Fjermshem. En i mångt och mycket obetydlig by i de norra delarna av det kyrkligt styrda imperiet som hamnar i mitten av en konflikt mellan kyrkan, landets ursprungliga invånare och ett annalkande mörker. I byn fanns en värdshusdräng fast besluten att inte längre vara rädd och gömma sig, fast besluten att ta upp vapen och stolt stå i bygardets led för att försvara byn mot den ondska som hotar att förgöra landet.

Problemet var att Egil, denna drängs namn och tillika min roll på detta lajv, inte var likt de hjältar man hör om i sagorna utan en alldeles vanlig yngling. Rädd för döden, rädd för det som kan skada en människa och som aldrig hållit i ett vapen annat än de knivar han brukat under sin tjänstgöring i köket.

Det kom så en dag då mörkrets varelser anföll byn och Egil till sist tvangs möta det han lovat att stolt och modigt stå öga mot öga emot. Han gjorde vad han lovat - om än varken stolt eller modigt. Desperat ropandes på hjälp höggs han ner av de monster som kommit ur skuggorna.

Det var nu något hände inom mig. Jag hade för första gången i mitt liv nått så djupt in i min karaktär, tagit till mig så mycket av den känsla alla deltagare hjälptes åt att förmedla att jag kunde ta all den rädsla och smärta min roll kände - verkligare än någonsin förut- och släppa lös den som tårar. När jag väl börjat gråta kunde jag inte sluta, tårarna bara bejakade mina känslor ytterligare. Först en halvtimma senare i min systers famn, när jag hunnit med att skrika ut min misstro och hjälplöshet över att den utvalde inte kommit till vår hjälp, hade jag lugnat ner mig.

Den befrielsen jag kände då, den glädjen, var något alldeles speciellt. Jag hade lajvat som aldrig förr och det hade inte spelat någon roll om så ingen lagt märke till mig. Jag kände mig pånyttfödd. Att bli ärligt berörd på detta sätt tror jag är få förunnat men jag blev glad när jag hittade följande citat på detta tema i boken från Atlantis till Blekinge – tre resor i friformsrollspel:

”Tystnader får innebörd, åsikter får tyngd och handlingar får berättigande… En enda äkta tår är värd mer än tusen falska”

 


 

Rubriken "Äkta känslor fast på låtsas" är tagen från rubriken på en uppsats som behandlar just upplevelsen av starka känslor på lajv. Du hittar uppsatsen här: http://www.lajvsverige.se/index.php?categoryid=42&p13_sectionid=2&p13_fileid=5

 



Visa kommentarer (1)

« Back
  
   
Mest lästa i kategorin
Röster från forumet: Varför lajvar du? (Debatt)

Magin som försvann (Debatt)

Varför finns det inte fler barnlajv i Sverige? (Debatt)

Vad är lajv? (Debatt)

Ge oss etiska dilemman, moralpanik och ångest (Debatt)

Äkta känslor fast på låtsas (Debatt)
Senaste kommentaren
Davio - Oktober 18, 2010
Min teori angående lajvuppleve...

Oskar Gauffin - Oktober 4, 2010
Yes... som i handsytt och växt...

Bo Nurmi - Oktober 4, 2010
Jag tycker vår krönikör träffa...

Oskar Gauffin - Oktober 3, 2010
Jag känner verkligen igen mig....

atachi - Mars 22, 2010
grymt med lite fri reklam för ...

Bo Nurmi - Mars 15, 2010
"All reklam är bra reklam...